Även oxveckorna har ljuspunkter

Oxveckorna är den tid i början av året då det är ont om högtider, ledigheter och pengar och gott om slit och vardag. Och även om jag inte direkt sliter så känner jag mig sliten och håglös. På Spotify är deppiga låtar med Freddie Wadling helt rätt. Regn och slask när jag tittar ut. De uppfriskande promenaderna blir inte alls så många som de borde bli. Det nyttiga dagsljuset kommer jag ändå inte åt när det bara är mörkt.

Men så: en fredag med barnbarnet Ralph som även om han inte tycker det är jättekul sitter och åker långa omvägar med mig när vi bara skulle ta båten mellan hans hem i Saltsjö kvarn och Nybroplan. Fastän han ännu inte fyllt tre nickar han förnumstigt och godmodigt när jag berättar att jag ju tycker det är såå kul att åka båt.

Och en lördag med en skrivargrupp som skriver för barn och ungdomar. Olika historier av olika personer, bra stämning fastän flera av oss var helt nya för varandra. Och det visade sig att mitt nya strukturerade arbetssätt i skrivandet var lyckat. När jag promenerade hem från träffen hittade jag på ett nytt kapitel, som jag direkt skrev ner när jag kom hem.

På söndagen var det Deavisning på Millesgården. Vi var ett helt gäng från Dea-föreningen som fick en härlig visning av fyra finska konstnärinnors alster, se bilden nedan. Yolande Knobel fotade.

Millesgården

Och det bästa av allt på Millesgården: Diskussionen med Anita och Fotini om min roman Amasoner (som de tyckte jag skulle byta namn på, ska diskutera med min redaktör). De hade läst mitt manus och  vi diskuterade med utgångspunkt i det olika frågor om kvinnor och historia och livet i ett par timmar. Så bra! Jag vill ju att boken ska inspirera till tankar och diskussion.

Så med lite skrivande och diskussioner om det då och då och en och annan båtresa med Ralph ska jag väl klara av de här oxveckorna!

Det gäller att vara på

Semestern är över och det gäller att vänja sig vid en snabbare takt, vilket inte alltid lyckas. De sista planerade ändringarna i romanen gjorde jag ju färdiga under ledigheten och nu är manuset färdigt för omvärldens granskande blickar. Sagt och gjort. I morse anmälde jag mig till ett bokförlag som skulle låta åtta personer pitcha under Bokmässan. Anmälningar skedde genom e-post och e-postadressen publicerades på förlagets hemsida 8.30 spik. 8.31 fick jag iväg min anmälan vilket var alldeles för sent, minst åtta personer var före mig. För mycket semestermood kvar kanske. Efter att först blivit ledsen satte jag igång att kontakta andra förlag genom att sända manus eller beskrivning av manuset, beroende på vad de efterfrågade. Det blev till och med viss e-postkonversation med en förläggare. Så hoppet om att någon ska vilja publicera mig är inte helt ute. Men det är en evig tur att jag inte försöker försörja mig inom denna bransch. Då skulle alla restaurangbesök vara utbytta mot blodpudding vid köksbordet alternativt fasta.

Ändringar gjorda och perenner flyttade

Att flytta perenner är en av mina största hobbyer, konkurrerar ibland ut skrivandet, särskilt sådana här varma sköna trädgårdsarbetardagar som det varit denna semester. Efter ett idogt flyttande av kungsljus, fingerborgsblommor, tigerliljor med mera har jag behövt bada. Men jag har även gjort ytterligare ändringar i mitt manus. Efter ”lektörsändringarna” var det dags att gå igenom alla kommentarer från skrivargruppen som träffats i våras. Givetvis gör jag inte alla ändringar som alla föreslår, men jag vill ju att man ska förstå vad mina romanpersoner är för ena och vad de menar och därför behövs en del ytterligare gestaltningar. Nu har jag dukat upp på baksidan av huset och ska börja läsa igenom allt en gång. Det börjat nog räcka med ändringar nu!

20140722-170120-61280077.jpg

Jag sitter inte på bänken i skuggan…

… jag sitter istället i matrummet med min Mac som jag köpte tidigt i våras men egentligen inte börjat använda förrän nu. Jag är äntligen igång igen men min evinnerliga genomgång av min romantext. Det var ett tag sedan jag jobbade med den och ser till min förvåning att jag tycker den är riktigt bra. Annars är det ju så att det infinner sig en viss projekttrötthet när en hållit på ett antal år med en text. Till slut börjar jag fundera på om jag enbart ska trycka på erase eller först skriva ut sidorna och bränna upp dem. Det fina sommarvädret, feelbadromanerna jag läser och ogräsbekämpningen ger mig inspiration, så jag kör vidare!

20140711-112425-41065954.jpg

Ä de könstigt…

… eller kan de kvette om en börje mä å skrive på dialekt? Hur ska man hantera det här med dialekt i sin text? Första meningen på dialekt eller vissa ord eller…? Det är ett inte helt lätt problem konstaterade vi på kvällens skrivarträff.

Perspektiven är alltid aktuella. Det gäller att vara medveten om vems perspektiv man berättar ur och när man byter perspektiv och också vara klar över den eventuella allvetande berättarens roll.

Det var två av våra teman när vi gick igenom texterna i kväll.

Fågelsång och sånt

Bild

Jag har ju hunnit så långt i omskrivningen av mitt manus så min huvudperson mår bättre än i tidigare kapitel och märker vad som sker med andra och i omgivningen. Sitter själv en stund i Harpaviljongen och blir medveten om fågelsång och trafikbuller och röster och försöker att inte låta mina egna tankar överrösta. Försöker komma fram till hur en harmonisk människa tar in sin omgivning.

20140520-171123-61883220.jpg

65 971 ord

Sammanlagt 65 971 ord, det är rätt många det och det är antalet ord för närvarande i mitt manus. Kanske har jag tagit bort och sedan lagt till i alla fall 10 000 ord i mina omarbetningar. Fortfarande är det ord som ska tas bort och läggas till, men det är lite svårt att skapa en deadline, det är ju inte precis så att förläggare står och rycker i manuset och genom att läsa bloggar och prata med folk har jag insett att det är ingen sinekur att ge ut på egen hand. Men det är bara att fortsätta att gå igenom sidan 229. Visst ska jag gå i mål!

Där och sedan

Man är ju inte alltid på topp. I går var en sån dag. Jodå allt funkade men nån större inspiration infann sig inte. Då åt jag lunch med en kompis och vi pratade marknadsföring av min bok som (även om det är svårt att tro efter alla omskrivningar) är på väg att bli färdig i manusform. Vi spånade om realeaseparty och googlereklam… Att hoppa över från här och nu till där och sedan gav mig inspiration igen. Jag gick hem och skrev in en liten ändring i slutet som jag kom på i duschen häromdan och gjorde om en beskrivning i tredje person till dialog. Sedan behövde jag jobba med annat men det där releasepartyt jag såg framför mig fortsatte att muntra upp mig. GLAD PÅSK!

Varför är inte verkligheten verklig?

Solen skiner på gräsmattan och det röda uthuset utanför och jag sitter med nästan neddragen rullgardin vid mitt skrivbord på övervåningen i vårt hus i Fredriksberg. Är här några dagar för att skriva omväxlande på romanen och på en jobbrapport. På ena datorskärmen har jag romanen jag jobbar med och på andra skärmen min text med en massa kommentarer från lektören som jag anlitade i höstas. Hon har många kommentarer om vad som är verkligt: ”Läs replikerna högt! Så där pratar man inte!” eller ”Det här känns inte logiskt.” eller ”Borde hon inte veta hans namn?” Det märkliga är att det är just när jag knyckt repliker eller delar av händelser från verkligheten som det blir så onaturligt. När jag helt fabulerat blir det däremot verkligt enligt både lektören och andra provläsare. Likadant är det med vänner i böcker. Jag har ofta reagerat på att huvudpersoner i romaner nästan inte har några vänner. De träffar mest bara den eller de personer som de har en konflikt eller annat ouppklarat med. I verkligheten träffar man ju en massa vänner och andra människor! Men jag har förstått att låter man romanpersonen träffa många människor blir det inte verkligt utan bara förvirrande. En roman som verkar verklig stämmer alltså inte överens med verkligheten!

 

Populär tidsmarkör

När jag skrev ett avsnitt i min roman som utspelade sig 1939 behövde jag en lämplig tidsmarkör. Eftersom det handlade om en tonårsflicka tyckte jag Clark Gable verkade lämplig. Min Greta fick tycka att han var väldigt tjusig och hon klippte ut en bild av honom och sparade.

Så läste jag häromdan i Westös bok Hägring 38, den som vann lyssnarnas romanpris i radio. Han hade ett avsnitt som utspelade sig 1938 med en ung kvinna i huvudrollen. Gissa vem hon tyckte var tjusig och hade klippt ut en bild på? Just det, Clark Gable. Men nu vet ni att jag inte härmade Kjell Westö!