att vara eller inte vara principfast

Som ung var jag jättebra på att ha principer och jag visste vad som var rätt och fel. Det fanns ju en sanning, som en kompis i gymnasiets vänsterförening sa ”Kamrater, historien kommer att visa att vi har rätt.”

Nu är allt mer ”å ena sidan och å andra sidan” eller bara tvärtom, det gäller stort och smått. Jag ser på en fin byxkjol från Kenzo som jag köpte för ett år sedan. Jag och ena dottern promenerade på Drottninggatan medan jag berättade att jag mer eller mindre hade slutat att köpa kläder, jag hade allt jag behövde. Så gick vi förbi HM som just samarbetade med Kenzo och dottern ville in och kolla ett plagg. När vi gick ut var det jag och inte hon som bar på en stor påse.

Igår berättade jag ingående vid en jullunch att jag ska låta bli att jobba åtminstone ett halvår och ägna mig åt att skriva. Idag när de ringde från Finansdepartementet och ville ha hjälp tänkte jag att jag kan ju åta mig ett konsultuppdrag ett par dagar i veckan. Om jag sedan räknar in olika andra professionella och privata engagemang  blir det inte alls så jättemycket tid för skrivande.

Häromåret hörde jag från en sedermera lyckosam deckarförfattare hur hon började med att sitta och läsa mängder av kända deckare för att se ”receptet” som gav framgång. Jag tyckte detta var ett mycket märkligt sätt att närma sig sitt skrivande. Men själv har jag satt igång att läsa Lucy Dillon och andra feelgoodförfattare och går i huvudet igenom receptet:

  • kvinna i 30-40-årsåldern med trassliga kärleksrelationer bakom sig, check
  • hon lämnar storstaden och startar på nytt i en småstad, check
  • hennes nya verksamhet blir så småningom mycket lyckosam, check
  • hon träffar en lite mystisk snygg man med ett intressant förflutet, check
  • och så vidare

Ska bli spännande att vakna i morgon och se vad jag tycker då!

Vadå splittrad

brc3b6llopstc3a5rta-wedding-cake1.jpg

Till slut har jag då fått flera sammanhängande timmar då jag verkligen kan fundera på synopsisen för den nya feelgoodromanen, bestämma mer om vilken sorts person Björnjägaren egentligen är och om han är snygg. Men framför allt fundera på min huvudperson. Vem är hon och vad händer med henne och omkring henne under det år vi får följa henne?

Jag sätter igång för fullt men funderar allt mer på varför Louise lämnar sitt statliga byråkratliv. Är det så att hon vill ägna sig åt fotografering? Kan jag beskriva hur hon gör när hon jobbar med det och varför hon tycker så mycket om det så hon riskerar förhållande, vänner, inkomst och en massa saker ? Jag kan ju en del om fotografering, har gått flera kurser, tycker det är kul och jag känner till fotografer som jag kan göra research hos. Men jag behöver få fram glädjen och passionen. Är det så himla kul med fotografering?

Vad är riktigt roligt att göra? Bara roligt och inte nyttigt? Vad kan Louise tycka är jättekul? Göra godis och efterrätter! Men inte kan en vettig civilekonom med bra jobb lämna hela sin tillvaro för att göra godis i någon landsortshåla. Hon måste bygga upp en verksamhet omkring det också! Jag börjar googla efter hur man gör när man sätter igång godistillverkning. Läser om livsmedelslagstiftning, länsstyrelsetillstånd med mera. Äh, det verkar inte kul.

Egentligen kan jag vänta med att bestämma vad hon ska göra, jag kan skriva de avsnitten senare… eller… Hon kan göra jättefina tårtor och skriva böcker om det och sätta igång en tårttillverkningsverksamhet. Men då måste jag lära mig mer om tårttillverkning. Jag kollar på snygga tårtor på nätet, kommer in på eatcakebemerry.com  och ser den fina tårtan jag lagt in på den här sidan. Jag kollar vidare och hittar olika kurser i tårttillverkning. Någon eller några sådana behöver jag gå. Jag har en väninna som älskar att lära sig saker och går många kurser, kanske hon vill gå tårtkurs med mig, ska nog kolla med henne…

Vadå splittrad! Varför far tankarna omkring och vill researcha och anmäla till kurser och kolla på vackra tårtor? Denna nya roman skulle ju göras på ett systematiskt sätt!

Free indirect style

I går kväll var det dags för skivargruppen igen. En decimerad skara, tre personer, träffades hos Sonja. Kvällen var givande, inte minst på grund av Sonjas funderingar om free indirect style istället för all ”tänkte hon” ”sa han” ”fortsatte hon sina tankar”. När jag googlade på begreppet kom jag in på Emma Darwins blogg som förklarade detta bra. This itch of writing heter bloggen och jag citerar:

”Free Indirect Discourse is the original term, being a direct translation from the French discours indirect libre, but that doesn’t get you much further. And least helpful of all is Free Indirect Speech, because most of the time we don’t use the term for stuff which was said aloud. (Does it make more sense in French, given that they don’t routinely use speech marks in fiction?)”

Exemplet Emma Darwin ger är följande:

”Emily was one of those people who hated confronting liars. She put down her coffee and thought, he’s a bastard! He’s obviously lying! She picked up her coffee again. ”How sweet of you to be so honest.”

then free indirect style integrates thoughts and speech into the narrative:

Emily was one of those people who hated confronting liars. She put down her coffee. He was a bastard! He was obviously lying. She picked up her coffee again and said how sweet it was of John to be so honest.”

Som jag fattar det kan man istället för en mening ha en rad meningar med discours indirect libre. I dag när jag har skrivit har jag därför skippat en hel del ”tänkte hon” och liknande. Tack för det Sonja!

 

Ny skrivarenergi

Det närmar sig midnatt och jag har röjt efter skrivargruppens träff hemma hos mig. Med oss till vårt möte hade vi inte enbart ostar, vin och smarrig tårta utan också texter som vi diskuterade. Efter flera år har skrivargruppen återuppstått och var full av energi. Den kom mest från skrivarglädje och konstruktiv kritik även om man inte ska förakta lite snabba kolhydrater, som visas nedan. Jättekul Sonja, Anna Maria och Ingrid! Ser fram mot nästa möte!

tårta

Måste en bok vara uppbygglig?

Sådana här böcker borde inte ges ut! En person borde inte heller ägna sitt liv åt att skriva böcker om människor som inte vill något med sina liv och om att livet är meningslöst! Det var spontana kommentarer av en kvinna i den bokklubb jag är med i efter att vi läst Tiggarflickan av Alice Munro.

Varför läser vi böcker? Och varför skriver vi dem? Ett par av oss ansåg att det bör vara någon mening med en bok. Även om inte författaren skriver läsaren på näsan så bör hen vilja visa eller kommentera något som är viktigt för författaren och därmed för flera läsare också. Andra menade att den enda meningen med att läsa en bok är att den ska väcka känslor. Som läsare behöver man inte lära sig något om hur andra ser på tillvaron eller få några tankar. Det är fullt tillräckligt att känna något – vad som helst – medan man läser. Vad tycker du?

Tänk dig en värld där varje människa har fri tillgång till summan av all mänsklig kunskap

Just när jag i en dialog i mitt manus kom in på en hänvisning till bildning i antikens Grekland ville jag ha reda på vilka år man egentligen avser med ”antiken”. Som ofta googlade jag in på Wikipedia. Där såg jag rubrikens citat. Det var Jimmy Wales, grundare av Wikipedia som sa så. Wikipedia bad också om en donation eftersom det är donationer från människor och inte reklam som finansierar Wikipedia. Nu har jag donerat 200 kr och dragit mitt strå till stacken. Jag hörde på radio häromdan om skolbarn som skrev i Wikipedia inom ramen för sitt skolarbete. Nog är Wikipedia en bra idé för både romanskrivare och andra. Så ge ett litet bidrag genom pengar eller genom att komplettera någon artikel i ett ämne som du är väl insatt i!

Klass och kärlek

IMG_2422

Två små mycket bra och helt olika böcker med liknande teman är Och allt ska vara kärlek av Kristian Lundberg och Min mormors historia som är en antologi skriven av en rad svenska författarinnor.

Och allt ska vara kärlek är den fristående andra delen i poeten Lundbergs trilogi om Malmö och livet utifrån lågavlönade utsatta människors perspektiv. Hans språk är kortfattat och vackert och kontrasterar mot den tuffa miljö han berättar om. Och så kommer kärleken mitt i.

I Min mormors historia berättar olika kvinnor om sina mormödrar, om deras kärleksförhållanden, deras livsval  och hur det har påverkat dem själva två generationer bort. Vilka olika förutsättningar uppväxt inom olika klasser har gett dessa mormödrar ser man tydligt i boken även om flera av dem har valt att gå sina egna vägar.

Båda böckerna är såå bra.

Lyckliga i alla sina dagar

819

Ett bra boktips är Nina Björks ”Lyckliga i alla sina dagar”. Den ger nya tankar om konsumismen och könsroller. Hon tar upp hur vi gjort nästan hela livet till en marknad där vi räknar ut vad vi tjänar på varje relation eller omtanke. Om känslor kan växlas in i pengar, är man då inte lite dum om man ger bort dem gratis, frågar hon. Hon ifrågasätter också varför det är jämställdhet att alla ska ta över de traditionella manliga könsrollerna som handlar om att vara ute i världen och tjäna pengar. Varför kan inte alla försöka leva efter de traditionella kvinnliga könsrollerna som handlar om att sätta relationer och omtanke främst? Utan omsorg om andra skulle inte människor kunna existera. Att svara på den hjälplösas rop är att vara människa, menar Nina Björk.

Congratulations Ontario!

Inte bara Alice Munro utan även Ontario har fått Nobelpris! Munros historier (i alla fall de jag har läst) utspelar sig i en miljö långt från glassiga människor och storstäder. En miljö jag har fått lite inblick i genom besök hos vänner i Oil Springs, Ontario, en liten by där ena dottern också bodde ett år. Skönt att läsa om Munros kvinnor långt bort från elegant crime och chick lit, kvinnor och liv som beskrivs med få ord men ändå så man är med dem i all deras skröplighet och mod. Det är inte antal ord utan allt som varje litet ord kan uttrycka som är det viktiga, det visar Alice Munro.

DSC_0405

Utomhusmuseum i Oil Springs, Ontario

Skrivarcoach check

På lediga stunder går jag igenom min att göra-lista. Jag har haft kontakt med Christin som är förlagskoordinator på HOI angående skrivarcoach. Hon tipsade mig om Ann Ljungberg. Och jag hade redan hittat Ann när jag letade på nätet. Jag hade också fått info från henne. Så snart ska jag ta kontakt med Ann, måste ladda lite först. Även om jag har bestämt att gå vidare med mitt bokprojekt så sviker självförtroendet ibland. Ska jag verkligen…? Men jag vet ju att svaret är ja.

På att göra-listan stod också att läsa andra bloggar. Debutanbloggen verkar särskilt bra. Där delar debutanter generöst med sig av erfarenheter av förlag, egenutgivningsföretag, succéer och tillkortakommanden. Det verkar som om många pendlar mellan optimism och djupaste pessimism på sin väg mot att ge ut den där historien som de vill dela med andra. Skönt att vara i gott sällskap! Jag har anmält mig som följare till den bloggen, men det finns fler intressanta, inte minst den som Ann Ljungberg har. Hon bjuder in olika författare och blivande författare att skriva. På tal om följare. Jag har fått en till som jag inte ens känner. Roligt. Välkommen Susanne!