att vara eller inte vara principfast

Som ung var jag jättebra på att ha principer och jag visste vad som var rätt och fel. Det fanns ju en sanning, som en kompis i gymnasiets vänsterförening sa ”Kamrater, historien kommer att visa att vi har rätt.”

Nu är allt mer ”å ena sidan och å andra sidan” eller bara tvärtom, det gäller stort och smått. Jag ser på en fin byxkjol från Kenzo som jag köpte för ett år sedan. Jag och ena dottern promenerade på Drottninggatan medan jag berättade att jag mer eller mindre hade slutat att köpa kläder, jag hade allt jag behövde. Så gick vi förbi HM som just samarbetade med Kenzo och dottern ville in och kolla ett plagg. När vi gick ut var det jag och inte hon som bar på en stor påse.

Igår berättade jag ingående vid en jullunch att jag ska låta bli att jobba åtminstone ett halvår och ägna mig åt att skriva. Idag när de ringde från Finansdepartementet och ville ha hjälp tänkte jag att jag kan ju åta mig ett konsultuppdrag ett par dagar i veckan. Om jag sedan räknar in olika andra professionella och privata engagemang  blir det inte alls så jättemycket tid för skrivande.

Häromåret hörde jag från en sedermera lyckosam deckarförfattare hur hon började med att sitta och läsa mängder av kända deckare för att se ”receptet” som gav framgång. Jag tyckte detta var ett mycket märkligt sätt att närma sig sitt skrivande. Men själv har jag satt igång att läsa Lucy Dillon och andra feelgoodförfattare och går i huvudet igenom receptet:

  • kvinna i 30-40-årsåldern med trassliga kärleksrelationer bakom sig, check
  • hon lämnar storstaden och startar på nytt i en småstad, check
  • hennes nya verksamhet blir så småningom mycket lyckosam, check
  • hon träffar en lite mystisk snygg man med ett intressant förflutet, check
  • och så vidare

Ska bli spännande att vakna i morgon och se vad jag tycker då!

Vadå splittrad

brc3b6llopstc3a5rta-wedding-cake1.jpg

Till slut har jag då fått flera sammanhängande timmar då jag verkligen kan fundera på synopsisen för den nya feelgoodromanen, bestämma mer om vilken sorts person Björnjägaren egentligen är och om han är snygg. Men framför allt fundera på min huvudperson. Vem är hon och vad händer med henne och omkring henne under det år vi får följa henne?

Jag sätter igång för fullt men funderar allt mer på varför Louise lämnar sitt statliga byråkratliv. Är det så att hon vill ägna sig åt fotografering? Kan jag beskriva hur hon gör när hon jobbar med det och varför hon tycker så mycket om det så hon riskerar förhållande, vänner, inkomst och en massa saker ? Jag kan ju en del om fotografering, har gått flera kurser, tycker det är kul och jag känner till fotografer som jag kan göra research hos. Men jag behöver få fram glädjen och passionen. Är det så himla kul med fotografering?

Vad är riktigt roligt att göra? Bara roligt och inte nyttigt? Vad kan Louise tycka är jättekul? Göra godis och efterrätter! Men inte kan en vettig civilekonom med bra jobb lämna hela sin tillvaro för att göra godis i någon landsortshåla. Hon måste bygga upp en verksamhet omkring det också! Jag börjar googla efter hur man gör när man sätter igång godistillverkning. Läser om livsmedelslagstiftning, länsstyrelsetillstånd med mera. Äh, det verkar inte kul.

Egentligen kan jag vänta med att bestämma vad hon ska göra, jag kan skriva de avsnitten senare… eller… Hon kan göra jättefina tårtor och skriva böcker om det och sätta igång en tårttillverkningsverksamhet. Men då måste jag lära mig mer om tårttillverkning. Jag kollar på snygga tårtor på nätet, kommer in på eatcakebemerry.com  och ser den fina tårtan jag lagt in på den här sidan. Jag kollar vidare och hittar olika kurser i tårttillverkning. Någon eller några sådana behöver jag gå. Jag har en väninna som älskar att lära sig saker och går många kurser, kanske hon vill gå tårtkurs med mig, ska nog kolla med henne…

Vadå splittrad! Varför far tankarna omkring och vill researcha och anmäla till kurser och kolla på vackra tårtor? Denna nya roman skulle ju göras på ett systematiskt sätt!

Björnjägaren och andra inspiratörer

P1010843En mörk kväll förra veckan träffades skrivargänget, Ingrid, Anna, Sonja och jag. Efter en inledande måltid gick var och en igenom sina texter och fick feedback. Min nya synopsis om feelgoodroman rönte ganska stor framgång efter ett par glas vin. Idén är att jobba med denna berättelse på ett mycket systematiskt sätt, med fördjupningskurvor och tidsaxlar och teman, typ nätverksplanering… Redan där satte skratten in. När huvudpersonen Louise sedan flyttat iväg från Stockholm till en liten nordlig stad och  träffat en man som snabbt döptes till Björnjägaren och inledde en relation med honom var alla inne och glatt fantiserade vidare om relationerna mellan Louise, Björnjägaren och andra. Så lätt och så kul.

När jag över helgen umgicks med barnbarnet Ralph på två och ett halvt år var det med samma lätthet som han trollade fram dinosaurier under en kudde och en fårskinnsfäll gjorde honom till Isdrottningen.

Jag är glad över dessa inspiratörer i fantasin: Ingrid, Anna, Sonja och Ralph som gör att Björnjägaren  plötsligt börjar leva sitt eget liv och faktiskt har blivit riktigt snygg när jag tittar närmare på honom. Kanske är han också intressantare än Eric, han som tidigare var sambo till Louise men sedan åkt iväg för att jobba i Bryssel. Nu har fantasin satt i gång och mina hittepåpersoner är lika verkliga som Ralphs dinosaurier som jag fått klappa.

Deadlines och lagom press

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_b1d8

Som så många andra människor behöver jag deadlines och press för att göra det jag verkligen vill. Det är ju konstigt. En ledig dag att använda precis till det jag tycker är roligt, nämligen att skriva, och så är det hela tiden en massa ”jag ska bara”. Men när tydliga deadlines finns gäller det att köra, då kan inspirationen infinna sig och inuti min egen bubbla är det hur bra som helst. Det ska förstås inte vara för mycket press, då blir det bara ångestfyllt.

Och ibland är det jättebra med ingen press alls. Efter några superslöa dagar på Boa Vista, Kap Verde, vaknade jag med en (som jag tyckte då i alla fall) riktigt kul idé om en feel good-bok. Jag gick ner på stranden glad i hågen (se bild) satte mig under ett parasoll  och skrev ihop en synopsis. Dessutom tänker jag gå systematiskt tillväga med den boken, jag började göra kurvor med inledning, fördjupning, upptrappning, vändpunkt och upplösning för olika teman (Ekonomi/jobb, Män/barn, Väninnan/vänner, Bostad/hem) och började fundera på hur de olika kurvorna kan kombineras på olika sätt så det blir kris inom olika teman vid olika tidpunkter eller kanske kris inom alla teman på samma gång. Men det skulle ju bli en feelgood-bok… Spännande att se vad det blir av det hela.

Nu är jag i alla fall med i två skrivargrupper, en för vuxenromaner, en för barn- och ungdomsböcker och har anmält mig som frivillig till Debutantbloggen nästa år. Jag ska också färdigställa Amasoner tillsammans med mitt förlag. Jag har alltså ordnat press och deadlines. Då gäller det bara det där med tomrum och slöa dagar då det i tomrummet kan uppstå nya idéer. Och inte behöva åka till Kap Verde för att uppleva det!