I levande poetens sällskap

En vill ju gärna finnas i de fina kretsarna. När Smakprov skriver om min bok och visar ”andra böcker inom ämnet” innehåller den listan två böcker av Louise Glück. Det känns helt okej att min bok presenteras i samma sammanhang som hennes, även om jag misstänker att skillnader finns:-)

16 november är utgivningsdatum för I amasonens närhet. Boken går att beställa på Bokus, Adlibris, Bookoutlet.

Romanen går också att beställa direkt av mig, mocki@hagg.se. Den kostar då 150 kr + frakt.

En fika löser det mesta

Romanen I amasonens närhet har tre huvudpersoner, Anna, Greta och Katja. Jag presenterar dem – en kvinna i taget – i denna blogg.

Här brukar Katja och hennes mamma Greta träffas och fika

Greta

”En fika löser det mesta.” Det är ett egenpåhittat ordspråk av Greta, mamma till Katja. Greta är 87 år gammal och väldigt pigg och frisk för sin ålder. Hon sparar på ordspråk hon hört under sitt liv eftersom hon tycker det ligger en hel del visdom i dem. 

”Var och en blir salig på sin tro” är ett ordspråk som Greta använder en hel del. Hon är nämligen en empatisk kvinna som inser att man kan leva på olika sätt. Själv kommer hon från en mindre bemedlad familj i Blekinge där ingen i släkten hade längre utbildning än sexårig folkskola. Men Greta som tidigt visade att hon hade läshuvud fick stipendium till flickskolan. 

Under sin tid i flickskolan lärde Greta känna Anna, som blev hennes mentor. Detta gjorde att Greta fick möjlighet att både gå i läroverket och sedan studera vidare på universitetet, något som krävde mycket övertalning av Gretas föräldrar.  

Greta var uppfostrad till att i första han vara maka och mor. Men hon hade alltid älskat att räkna och att vara socialdemokrat. Därför hade hon svårt att tänka sig något mer meningsfullt än att vara aktuarie på Statistiska Centralbyrån. Hon tog fram och bearbetade statistik som var till hjälp när man planerade utformningen av samhället, det här nya socialdemokratiska samhället som var till för alla. Visst kunde hon föreställa sig att det var roligt att sköta barn och ordna ett trevligt hem åt sin familj. Men i jämförelse med att arbeta med statistik som behövdes för att bygga ett rättvist samhälle? 

Greta gifte sig ändå med en bra man och fick ett barn, Katja. Hon var hemmafru när Katja var liten, men gick sedan tillbaka till sitt arbete och hade ofta dåligt samvete för det.

Greta är tacksam för att hon haft och har ett bra liv. Blir det besvärligt tar hon en kopp kaffe och en god kaka och då känns allt bättre. Något som bekymrar henne är att dottern Katja verkar utarbetad och lite missmodig, även om Greta och Katja tar en godfika på Sturekatten.

En brinnande ande

Minnesplakett föreställande Anna Lindhagen på Fjällgatan, Stockholm

Romanen I amasonens närhet har tre huvudpersoner, Anna, Greta och Katja. Jag ska presentera dem – en kvinna i taget – i denna blogg.

Anna

”En brinnande ande, ett alltid vaket socialt samvete, en outtröttlig arbetare i samhällsrättvisans och samhällsskönhetens tjänst…” Så karakteriserades Anna Lindhagen i tidningen Social-Demokraten dagen efter hon gått bort.

Anna Lindhagen, amasonen själv i min roman I Amasonens närhet, var en Stockholmspolitiker som levde mellan 1870 och 1941. Hon engagerade sig i världsfrågor genom att jobba internationellt för fred. Hon såg till att ensamstående kvinnor fick bidragsförskott och kunde behålla sina barn. Rösträttsfrågan engagerade henne förstås liksom Norgefrågan (upplösningen av den svensk-norska unionen). Dessutom introducerade hon koloniträdgårdar i Sverige och hade synpunkter på hur hus skulle renoveras och bevaras. Hon var också mycket beläst, filosofiskt intresserad och skrev själv, hon var bland annat redaktör för tidningen Morgonbris. 

Anna Lindhagen var engagerad i ännu fler ämnen och det ska bli intressant att läsa den biografi som hennes släkting Suzanne Lindhagen håller på med. Anna Lindhagens museum på Fjällgatan, Södermalm visar hennes sista bostad.

Jag har läst böcker av Anna Lindhagen och texter om henne samt studerat en del material som är knutet till henne på Stockholms stadsarkiv. Utifrån det har jag försökt föreställa mig hur hon tänkte, kände och gjorde i vissa (påhittade) situationer. Suzanne Lindhagen har varit snäll och läst texterna om Anna Lindhagen och kommit med en del synpunkter. Hon konstaterade precis som jag att Anna Lindhagen idoliseras i min roman. Därför tror jag inte att någon kommer att ta illa upp för att jag fantiserat om en person som funnits på riktigt.

Jag som hade så fina läsarreaktioner

Jag hade en jättefin flik på insidan av bokomslaget till I amasonens närhet. Där stod några läsarreaktioner. Läsarna kommer från en bokklubb, en skrivarkurs och ett förlag och de har alla gett mig skriftliga omdömen om min bok. Därför kunde jag lätt citera dem. Den grafiska formgivaren hade lagt in citaten på ett bra sätt och vi var nöjda.

Men detta tillägg hade gjorts efter att redaktören och korrläsaren hade gått igenom all text. Och läsarreaktioner på första utgivningen av en bok signalerar egenutgivning. Så gör inte ett förlag. Och min bok ges ju ut på ett förlag, Ekström & Garay. Men så här hade det sett ut på framsidans insidesflik om jag hade varit egenutgivare.

Även oxveckorna har ljuspunkter

Oxveckorna är den tid i början av året då det är ont om högtider, ledigheter och pengar och gott om slit och vardag. Och även om jag inte direkt sliter så känner jag mig sliten och håglös. På Spotify är deppiga låtar med Freddie Wadling helt rätt. Regn och slask när jag tittar ut. De uppfriskande promenaderna blir inte alls så många som de borde bli. Det nyttiga dagsljuset kommer jag ändå inte åt när det bara är mörkt.

Men så: en fredag med barnbarnet Ralph som även om han inte tycker det är jättekul sitter och åker långa omvägar med mig när vi bara skulle ta båten mellan hans hem i Saltsjö kvarn och Nybroplan. Fastän han ännu inte fyllt tre nickar han förnumstigt och godmodigt när jag berättar att jag ju tycker det är såå kul att åka båt.

Och en lördag med en skrivargrupp som skriver för barn och ungdomar. Olika historier av olika personer, bra stämning fastän flera av oss var helt nya för varandra. Och det visade sig att mitt nya strukturerade arbetssätt i skrivandet var lyckat. När jag promenerade hem från träffen hittade jag på ett nytt kapitel, som jag direkt skrev ner när jag kom hem.

På söndagen var det Deavisning på Millesgården. Vi var ett helt gäng från Dea-föreningen som fick en härlig visning av fyra finska konstnärinnors alster, se bilden nedan. Yolande Knobel fotade.

Millesgården

Och det bästa av allt på Millesgården: Diskussionen med Anita och Fotini om min roman Amasoner (som de tyckte jag skulle byta namn på, ska diskutera med min redaktör). De hade läst mitt manus och  vi diskuterade med utgångspunkt i det olika frågor om kvinnor och historia och livet i ett par timmar. Så bra! Jag vill ju att boken ska inspirera till tankar och diskussion.

Så med lite skrivande och diskussioner om det då och då och en och annan båtresa med Ralph ska jag väl klara av de här oxveckorna!

Marknadsföring eller nostalgi

Skanna 26 - version 2Lasse, en svåger till mig som har jobbat med marknadsföring, påminner mig varje gång vi ses om att min roman ska ges ut på ett litet förlag som nog inte har särskilt stora resurser för marknadsföring. Därför måste jag själv göra en marknadsföringsplan att arbeta efter. Vi har kommit överens om att jag ska börja med att be ett par grupper kvinnor i två olika åldersspann vara provläsare och tillsammans med mig gå igenom vad de tycker. Jag har ett par grupper på lut och idag – äntligen – har jag formulerat frågor som jag ska be dem fundera kring. Men då kommer de där tankarna igen: ”Tänk om de tycker allt är skit, ytligt och inget att läsa?” Visserligen har provläsare som fått tidigare mindre genomarbetade versioner haft positiva saker att säga, men… Jag ska i alla fall bjuda mina provläsningsgrupper på en god buffé och dryck (med och utan alkohol) så de kanske blir rätt nöjda ändå.

Istället för att jobba med marknadsföringsplanen har jag redigerat en dagbok från döttrarnas sommarlov 1986. Det ska bli en julklapp åt dem. Då såg de ut som på bilden. Eftersom det enligt dagboken verkar som om vi ägnade 85 % av all tid åt att äta och fika är det rätt mycket att stryka för att det ska bli läsbart. Det är ändå kul att ägna sig åt lite nostalgi och känna igen barnbarnet Ralphs nuvarande kommentarer i hans mammas för 31 år sedan.

Av bara farten gick jag en workshop i att skriva för barn och unga förra helgen. Kanske kan flickornas dagbok på något sätt blir grund för en barnbok som fler än familjen är intresserade av? Men då måste jag göra en ny marknadsföringsplan för en barnbok!

 

 

 

Trägen vinner

Trägen vinner. Slitet uttryck men inte desto mindre sant. I alla fall för mig. I början av 2017 skrev jag äntligen kontrakt med ett förlag om min roman Amasoner. Under 2018 ska boken ges ut om allt går som det ska. Jag lovar att rapportera om när och berätta om releasefesten som jag naturligtvis vill att många ska komma till! Men mycket återstår innan dess.

Jag började min blogg för flera år sedan för att dela med mig om både det roliga och vedermödorna med att arbeta med en roman och få den utgiven. Efter ett visst antal refuseringsbrev blev det så deppigt att jag inte offentligt ville berätta mer om det. Men jag fortsatte att låta ett par lektörer läsa mitt manus, omarbeta det och omarbeta igen samt återigen skicka in till förlag. Till slut blev det napp!

Nu återupptar jag mitt bloggande och låter er som vill följa med på min resa mot en utgiven roman och förhoppningsvis fler böcker.

 

Semestermood…

Efter fem veckor är den riktigt här, den där semestermooden. Den har redan tidigare infunnit sig, men inte lika uttalat. Efter att just ha avslutat frukosten tjugo över tolv funderar vi nu på att göra något mer än att ta ytterligare en kopp kaffe.

Trots allt lyckades jag i alla fall göra mina sista (?!) ändringar i romanen höromdan när det regnade. Nästa steg är att kontakta ytterligare förlag (mer obskyra), fundera en omgång till på eventuella kontakter och sedan va beredd på att ge ut själv. Det ska bli en tryckt bok av det hela!

20140808-122508-44708629.jpg

Först en Singapore sling på Raffles

Ompröva ditt skrivande! Kom i ditt livs skrivform! När ska man släppa sitt manus och börja om? Det är några rubriker i tidningen Skriva som jag fått i julklapp av svärsonen Tommy. Inspirerande! Enligt planerna från i höstas ska jobbet lugna ner sig i februari och romanprojektet återuppväckas. Men först en Singapore sling på det legendariska Raffles i Singapore… På bilden satt jag och min man på Raffles för ett år sedan. Nu är det dags igen!

DSCN3341red

Nytt år och nya möjligheter

Ett nytt år står för dörren. Nya chanser. Våren 2014 ska bli en vår då jag skriver annat än konsultrapporter! Jag har några följare, bl.a. annat har Eva TB tillkommit, välkommen, och jag räknar med att ni ska få reda på mer om mitt romanskrivande under 2014 och att romanen äntligen ska bli klar och utgiven. Det gäller bara att inte bli för glad i jobbekräftelse och konsultarvoden utan att jag ser till  att jag får ordentligt med tid för Katja, Greta, Anna och de andra romanfigurerna.

Nu önskar jag er alla God jul och gott nytt 2014!

bild