När personerna börjar leva sina egna liv

Plötsligt har både Vickis och Vera och andra människor runt omkring dem börjat leva sina egna liv. Jag hade ideér, gjorde synopsis och började skriva ett kapitel i taget i den nya barnboken. Och nu hittar huvudpersonerna Vickis och Vera på lite egna grejer när jag skriver om dem. Och när jag går på stan kommer jag på saker de gör och tänker. Kul. Jag är tydligen på G.

Även oxveckorna har ljuspunkter

Oxveckorna är den tid i början av året då det är ont om högtider, ledigheter och pengar och gott om slit och vardag. Och även om jag inte direkt sliter så känner jag mig sliten och håglös. På Spotify är deppiga låtar med Freddie Wadling helt rätt. Regn och slask när jag tittar ut. De uppfriskande promenaderna blir inte alls så många som de borde bli. Det nyttiga dagsljuset kommer jag ändå inte åt när det bara är mörkt.

Men så: en fredag med barnbarnet Ralph som även om han inte tycker det är jättekul sitter och åker långa omvägar med mig när vi bara skulle ta båten mellan hans hem i Saltsjö kvarn och Nybroplan. Fastän han ännu inte fyllt tre nickar han förnumstigt och godmodigt när jag berättar att jag ju tycker det är såå kul att åka båt.

Och en lördag med en skrivargrupp som skriver för barn och ungdomar. Olika historier av olika personer, bra stämning fastän flera av oss var helt nya för varandra. Och det visade sig att mitt nya strukturerade arbetssätt i skrivandet var lyckat. När jag promenerade hem från träffen hittade jag på ett nytt kapitel, som jag direkt skrev ner när jag kom hem.

På söndagen var det Deavisning på Millesgården. Vi var ett helt gäng från Dea-föreningen som fick en härlig visning av fyra finska konstnärinnors alster, se bilden nedan. Yolande Knobel fotade.

Millesgården

Och det bästa av allt på Millesgården: Diskussionen med Anita och Fotini om min roman Amasoner (som de tyckte jag skulle byta namn på, ska diskutera med min redaktör). De hade läst mitt manus och  vi diskuterade med utgångspunkt i det olika frågor om kvinnor och historia och livet i ett par timmar. Så bra! Jag vill ju att boken ska inspirera till tankar och diskussion.

Så med lite skrivande och diskussioner om det då och då och en och annan båtresa med Ralph ska jag väl klara av de här oxveckorna!

Marknadsföring eller nostalgi

Skanna 26 - version 2Lasse, en svåger till mig som har jobbat med marknadsföring, påminner mig varje gång vi ses om att min roman ska ges ut på ett litet förlag som nog inte har särskilt stora resurser för marknadsföring. Därför måste jag själv göra en marknadsföringsplan att arbeta efter. Vi har kommit överens om att jag ska börja med att be ett par grupper kvinnor i två olika åldersspann vara provläsare och tillsammans med mig gå igenom vad de tycker. Jag har ett par grupper på lut och idag – äntligen – har jag formulerat frågor som jag ska be dem fundera kring. Men då kommer de där tankarna igen: ”Tänk om de tycker allt är skit, ytligt och inget att läsa?” Visserligen har provläsare som fått tidigare mindre genomarbetade versioner haft positiva saker att säga, men… Jag ska i alla fall bjuda mina provläsningsgrupper på en god buffé och dryck (med och utan alkohol) så de kanske blir rätt nöjda ändå.

Istället för att jobba med marknadsföringsplanen har jag redigerat en dagbok från döttrarnas sommarlov 1986. Det ska bli en julklapp åt dem. Då såg de ut som på bilden. Eftersom det enligt dagboken verkar som om vi ägnade 85 % av all tid åt att äta och fika är det rätt mycket att stryka för att det ska bli läsbart. Det är ändå kul att ägna sig åt lite nostalgi och känna igen barnbarnet Ralphs nuvarande kommentarer i hans mammas för 31 år sedan.

Av bara farten gick jag en workshop i att skriva för barn och unga förra helgen. Kanske kan flickornas dagbok på något sätt blir grund för en barnbok som fler än familjen är intresserade av? Men då måste jag göra en ny marknadsföringsplan för en barnbok!