Resa i fantasin

p1000499.jpgNu har jag faktiskt väldig lust att åka tillbaka till Hongkong, men det är ju inte alltid det passar att åka på långresa. Tid och pengar och miljö försvårar möjligheterna att förverkliga min längtan just nu. Men jag har ju fantasin. Jag läser en fin bok ”Viskande skuggor” som utspelar sig i Hongkong. På lunchen idag gick jag ner till källarvåningen i Kungshallen och där fanns en liten restaurang med snabbmat från Hongkong. Vid bordet till höger om mitt satt sex kinesiska damer och konverserade högljutt medan de intog sin lunch. Medan jag lyssnade på dem (utan att förstå något) kände jag mig förflyttad till en food court i centrala Hongkong, där huvudpersonerna Paul och Christine från ”Viskande skuggor” var djupt inbegripna i ett spännande samtal vid bordet till vänster om mitt.

Nu gör jag en liten avstickare till Stockholm för att jobba en stund och sköta administration. Sedan hoppas jag i tankarna kunna åka vidare till Ön, där den barnbok jag håller på med utspelar sig.

I fantasin kan jag vara på många platser samma dag.

Annonser

Livet som kommer emellan

IMG_7962Ambitionen är ju att med regelbundenhet skriva på mina manus och göra blogginlägg, men så kommer livet emellan. Ibland är det roliga grejer som att träffa barnbarn eller skrivargrupper och ibland är det plikt och administration (har just tagit paus från att sortera verifikationer från oktober till nu). Och fortfarande arbetar jag en del också med att hjälpa Regeringskansliet skapa nya myndigheter.

Mitt i allt dyker det upp inspiration och idéer. Funderingar som barnbarnet Ralph har som ska in i barnboksmanuset till exempel. Och när jag och väninnan Charlotte häromveckan var i London såg vi många skyltfönster med just sådana tårtor som huvudpersonen i feelgoodromanmanuset allvarligt funderar på att börja baka. När inspirationen slår ner går manusen framåt och utvecklas mitt i livet! Det gäller bara att hinna skriva ner allt också. Men först måste jag sortera verifikationerna…

Ps Om ni undrar hur det går med min ganska färdiga bok som ett förlag ska publicera gäller det fortfarande att den ska komma ut i år, men ett år är ju långt… Jag återkommer så snart förlaget vet mer om tidsschemat.

När personerna börjar leva sina egna liv

Plötsligt har både Vickis och Vera och andra människor runt omkring dem börjat leva sina egna liv. Jag hade ideér, gjorde synopsis och började skriva ett kapitel i taget i den nya barnboken. Och nu hittar huvudpersonerna Vickis och Vera på lite egna grejer när jag skriver om dem. Och när jag går på stan kommer jag på saker de gör och tänker. Kul. Jag är tydligen på G.

Även oxveckorna har ljuspunkter

Oxveckorna är den tid i början av året då det är ont om högtider, ledigheter och pengar och gott om slit och vardag. Och även om jag inte direkt sliter så känner jag mig sliten och håglös. På Spotify är deppiga låtar med Freddie Wadling helt rätt. Regn och slask när jag tittar ut. De uppfriskande promenaderna blir inte alls så många som de borde bli. Det nyttiga dagsljuset kommer jag ändå inte åt när det bara är mörkt.

Men så: en fredag med barnbarnet Ralph som även om han inte tycker det är jättekul sitter och åker långa omvägar med mig när vi bara skulle ta båten mellan hans hem i Saltsjö kvarn och Nybroplan. Fastän han ännu inte fyllt tre nickar han förnumstigt och godmodigt när jag berättar att jag ju tycker det är såå kul att åka båt.

Och en lördag med en skrivargrupp som skriver för barn och ungdomar. Olika historier av olika personer, bra stämning fastän flera av oss var helt nya för varandra. Och det visade sig att mitt nya strukturerade arbetssätt i skrivandet var lyckat. När jag promenerade hem från träffen hittade jag på ett nytt kapitel, som jag direkt skrev ner när jag kom hem.

På söndagen var det Deavisning på Millesgården. Vi var ett helt gäng från Dea-föreningen som fick en härlig visning av fyra finska konstnärinnors alster, se bilden nedan. Yolande Knobel fotade.

Millesgården

Och det bästa av allt på Millesgården: Diskussionen med Anita och Fotini om min roman Amasoner (som de tyckte jag skulle byta namn på, ska diskutera med min redaktör). De hade läst mitt manus och  vi diskuterade med utgångspunkt i det olika frågor om kvinnor och historia och livet i ett par timmar. Så bra! Jag vill ju att boken ska inspirera till tankar och diskussion.

Så med lite skrivande och diskussioner om det då och då och en och annan båtresa med Ralph ska jag väl klara av de här oxveckorna!

Ett fullföljt skrivprojekt 2017!

P1020166Du som följer mig vet att jag har ett antal skrivprojekt på gång, men att det är lättare att sätta igång än att fullfölja dem. Min roman Amasoner som ska komma ut under år 2018 på  Lange förlag är jag ivrig att bli klar med, men det är förlaget som bestämmer takten. Så har jag mitt barnboksprojekt och där har jag ett antal träffar med den duktiga barnboksförfattaren  Anna Ehring  inplanerade. Hon ska hjälpa mig och några andra med att komma framåt med våra barnböcker. Än så länge har jag funderat och skrivit en del på synopsis och läst Madicken, vilket Anna tyckte skulle vara en bra förberedelse. Mitt tredje projekt är min kommande feelgoodbok som jag förbereder med att läsa Lucy Dillon för fullt. Jag har också skrivit på synopsis och ett sista kapitel som handlar om julafton då allt ska ordna upp sig… Behöver nog redigeras en del 🙂

Det är mycket som det går långsamt framåt med…. Dock har jag ett projekt som jag påbörjade 1986 som nu äntligen är klart! Det gäller det helt privata projektet som beskriver döttrarnas sommarlov för 31 år sedan och som jag lite då och då har redigerat under åren för att äntligen bestämma ett stoppdatum i december 2017. När jag gjort det ringde jag ett litet trevligt tryckeri  Stockholms Skriv & Duplo AB, det första jag fick upp när jag googlade och snabbt fick jag mina ex till döttrarna, till min mamma och till mig själv. Det var julklappar som jag kände mig mycket nöjd med.

Så skönt att börja det nya året med att se att det faktiskt är möjligt för mig att avsluta ett skrivprojekt!

Jag önskar er alla ett gott nytt år och att ni får vara med om roliga både avslutade och pågående projekt under 2018!

att vara eller inte vara principfast

Som ung var jag jättebra på att ha principer och jag visste vad som var rätt och fel. Det fanns ju en sanning, som en kompis i gymnasiets vänsterförening sa ”Kamrater, historien kommer att visa att vi har rätt.”

Nu är allt mer ”å ena sidan och å andra sidan” eller bara tvärtom, det gäller stort och smått. Jag ser på en fin byxkjol från Kenzo som jag köpte för ett år sedan. Jag och ena dottern promenerade på Drottninggatan medan jag berättade att jag mer eller mindre hade slutat att köpa kläder, jag hade allt jag behövde. Så gick vi förbi HM som just samarbetade med Kenzo och dottern ville in och kolla ett plagg. När vi gick ut var det jag och inte hon som bar på en stor påse.

Igår berättade jag ingående vid en jullunch att jag ska låta bli att jobba åtminstone ett halvår och ägna mig åt att skriva. Idag när de ringde från Finansdepartementet och ville ha hjälp tänkte jag att jag kan ju åta mig ett konsultuppdrag ett par dagar i veckan. Om jag sedan räknar in olika andra professionella och privata engagemang  blir det inte alls så jättemycket tid för skrivande.

Häromåret hörde jag från en sedermera lyckosam deckarförfattare hur hon började med att sitta och läsa mängder av kända deckare för att se ”receptet” som gav framgång. Jag tyckte detta var ett mycket märkligt sätt att närma sig sitt skrivande. Men själv har jag satt igång att läsa Lucy Dillon och andra feelgoodförfattare och går i huvudet igenom receptet:

  • kvinna i 30-40-årsåldern med trassliga kärleksrelationer bakom sig, check
  • hon lämnar storstaden och startar på nytt i en småstad, check
  • hennes nya verksamhet blir så småningom mycket lyckosam, check
  • hon träffar en lite mystisk snygg man med ett intressant förflutet, check
  • och så vidare

Ska bli spännande att vakna i morgon och se vad jag tycker då!

Vadå splittrad

brc3b6llopstc3a5rta-wedding-cake1.jpg

Till slut har jag då fått flera sammanhängande timmar då jag verkligen kan fundera på synopsisen för den nya feelgoodromanen, bestämma mer om vilken sorts person Björnjägaren egentligen är och om han är snygg. Men framför allt fundera på min huvudperson. Vem är hon och vad händer med henne och omkring henne under det år vi får följa henne?

Jag sätter igång för fullt men funderar allt mer på varför Louise lämnar sitt statliga byråkratliv. Är det så att hon vill ägna sig åt fotografering? Kan jag beskriva hur hon gör när hon jobbar med det och varför hon tycker så mycket om det så hon riskerar förhållande, vänner, inkomst och en massa saker ? Jag kan ju en del om fotografering, har gått flera kurser, tycker det är kul och jag känner till fotografer som jag kan göra research hos. Men jag behöver få fram glädjen och passionen. Är det så himla kul med fotografering?

Vad är riktigt roligt att göra? Bara roligt och inte nyttigt? Vad kan Louise tycka är jättekul? Göra godis och efterrätter! Men inte kan en vettig civilekonom med bra jobb lämna hela sin tillvaro för att göra godis i någon landsortshåla. Hon måste bygga upp en verksamhet omkring det också! Jag börjar googla efter hur man gör när man sätter igång godistillverkning. Läser om livsmedelslagstiftning, länsstyrelsetillstånd med mera. Äh, det verkar inte kul.

Egentligen kan jag vänta med att bestämma vad hon ska göra, jag kan skriva de avsnitten senare… eller… Hon kan göra jättefina tårtor och skriva böcker om det och sätta igång en tårttillverkningsverksamhet. Men då måste jag lära mig mer om tårttillverkning. Jag kollar på snygga tårtor på nätet, kommer in på eatcakebemerry.com  och ser den fina tårtan jag lagt in på den här sidan. Jag kollar vidare och hittar olika kurser i tårttillverkning. Någon eller några sådana behöver jag gå. Jag har en väninna som älskar att lära sig saker och går många kurser, kanske hon vill gå tårtkurs med mig, ska nog kolla med henne…

Vadå splittrad! Varför far tankarna omkring och vill researcha och anmäla till kurser och kolla på vackra tårtor? Denna nya roman skulle ju göras på ett systematiskt sätt!

Björnjägaren och andra inspiratörer

P1010843En mörk kväll förra veckan träffades skrivargänget, Ingrid, Anna, Sonja och jag. Efter en inledande måltid gick var och en igenom sina texter och fick feedback. Min nya synopsis om feelgoodroman rönte ganska stor framgång efter ett par glas vin. Idén är att jobba med denna berättelse på ett mycket systematiskt sätt, med fördjupningskurvor och tidsaxlar och teman, typ nätverksplanering… Redan där satte skratten in. När huvudpersonen Louise sedan flyttat iväg från Stockholm till en liten nordlig stad och  träffat en man som snabbt döptes till Björnjägaren och inledde en relation med honom var alla inne och glatt fantiserade vidare om relationerna mellan Louise, Björnjägaren och andra. Så lätt och så kul.

När jag över helgen umgicks med barnbarnet Ralph på två och ett halvt år var det med samma lätthet som han trollade fram dinosaurier under en kudde och en fårskinnsfäll gjorde honom till Isdrottningen.

Jag är glad över dessa inspiratörer i fantasin: Ingrid, Anna, Sonja och Ralph som gör att Björnjägaren  plötsligt börjar leva sitt eget liv och faktiskt har blivit riktigt snygg när jag tittar närmare på honom. Kanske är han också intressantare än Eric, han som tidigare var sambo till Louise men sedan åkt iväg för att jobba i Bryssel. Nu har fantasin satt i gång och mina hittepåpersoner är lika verkliga som Ralphs dinosaurier som jag fått klappa.

Deadlines och lagom press

UNADJUSTEDNONRAW_thumb_b1d8

Som så många andra människor behöver jag deadlines och press för att göra det jag verkligen vill. Det är ju konstigt. En ledig dag att använda precis till det jag tycker är roligt, nämligen att skriva, och så är det hela tiden en massa ”jag ska bara”. Men när tydliga deadlines finns gäller det att köra, då kan inspirationen infinna sig och inuti min egen bubbla är det hur bra som helst. Det ska förstås inte vara för mycket press, då blir det bara ångestfyllt.

Och ibland är det jättebra med ingen press alls. Efter några superslöa dagar på Boa Vista, Kap Verde, vaknade jag med en (som jag tyckte då i alla fall) riktigt kul idé om en feel good-bok. Jag gick ner på stranden glad i hågen (se bild) satte mig under ett parasoll  och skrev ihop en synopsis. Dessutom tänker jag gå systematiskt tillväga med den boken, jag började göra kurvor med inledning, fördjupning, upptrappning, vändpunkt och upplösning för olika teman (Ekonomi/jobb, Män/barn, Väninnan/vänner, Bostad/hem) och började fundera på hur de olika kurvorna kan kombineras på olika sätt så det blir kris inom olika teman vid olika tidpunkter eller kanske kris inom alla teman på samma gång. Men det skulle ju bli en feelgood-bok… Spännande att se vad det blir av det hela.

Nu är jag i alla fall med i två skrivargrupper, en för vuxenromaner, en för barn- och ungdomsböcker och har anmält mig som frivillig till Debutantbloggen nästa år. Jag ska också färdigställa Amasoner tillsammans med mitt förlag. Jag har alltså ordnat press och deadlines. Då gäller det bara det där med tomrum och slöa dagar då det i tomrummet kan uppstå nya idéer. Och inte behöva åka till Kap Verde för att uppleva det!

 

Marknadsföring eller nostalgi

Skanna 26 - version 2Lasse, en svåger till mig som har jobbat med marknadsföring, påminner mig varje gång vi ses om att min roman ska ges ut på ett litet förlag som nog inte har särskilt stora resurser för marknadsföring. Därför måste jag själv göra en marknadsföringsplan att arbeta efter. Vi har kommit överens om att jag ska börja med att be ett par grupper kvinnor i två olika åldersspann vara provläsare och tillsammans med mig gå igenom vad de tycker. Jag har ett par grupper på lut och idag – äntligen – har jag formulerat frågor som jag ska be dem fundera kring. Men då kommer de där tankarna igen: ”Tänk om de tycker allt är skit, ytligt och inget att läsa?” Visserligen har provläsare som fått tidigare mindre genomarbetade versioner haft positiva saker att säga, men… Jag ska i alla fall bjuda mina provläsningsgrupper på en god buffé och dryck (med och utan alkohol) så de kanske blir rätt nöjda ändå.

Istället för att jobba med marknadsföringsplanen har jag redigerat en dagbok från döttrarnas sommarlov 1986. Det ska bli en julklapp åt dem. Då såg de ut som på bilden. Eftersom det enligt dagboken verkar som om vi ägnade 85 % av all tid åt att äta och fika är det rätt mycket att stryka för att det ska bli läsbart. Det är ändå kul att ägna sig åt lite nostalgi och känna igen barnbarnet Ralphs nuvarande kommentarer i hans mammas för 31 år sedan.

Av bara farten gick jag en workshop i att skriva för barn och unga förra helgen. Kanske kan flickornas dagbok på något sätt blir grund för en barnbok som fler än familjen är intresserade av? Men då måste jag göra en ny marknadsföringsplan för en barnbok!